när man inser att det finns en värld av kärlek.

jag läser just nu en bok om hur en mamma beskriver det otänkbara och fruktansvärda att mista sin man och två barn i tsunamin.
jag har läst andra liknande böcker och blir alltid lika berörd. tårarna rinner och jag känner igen den obeskrivliga smärta och hopplösheten i orden. känner ingen känslan av att hela tiden leta efter meningen med livet.
det är två helt olika upplevelser, två helt olika resor, men den smärtan, både fysiskt och psykiskt är på vissa sätt lika.
känslan av att inte orka mer, inte se någon framtid, ingenting är roligt ingenting är något överhuvudtaget. man är som en robot, man är levande död.
jag kommer ihåg alla dom känslorna, alla dom mörka tankarna. kommer ihåg när dagarna gick åt att planera hur man skulle avsluta sitt liv. kommer ihåg att jag trodde av hela mitt hjärta att allt skulle vara bättre om jag inte fanns. kommer ihåg den dagen jag skrev ett brev, ett farväl.
än idag är det helt obekripligt för mig hur jag kunde hamna i den mörkaste hålan där allt var menigstlöst?
jag vet inte vart jag fick styrkan när det var som mörkast.. men jag är så otroligt glad att jag hittade den. en liten spria av hopp och ljus långt bort fick mig att sakta men säkert börja leva igen, skapa mig ett liv, hitta tillbaka till gamla vänner och finna nya.
tillsammans med min familj, mina vänner, MHE-kliniken, annica, göran, och all kärlek människor gav mig så lyckades jag få ett liv.

ett liv som idag fortfarande är svårt, minnen och känslor finns med mig.
idag kan jag inte gömma mig, kan inte gräva ner mig, fly från alla problem. lägga mig under täcket och sova hela dagarna.
för idag har jag så mycket att förlora. jag har ett liv att förlora.
personer som betyder hela min värld att förlora.
det är där jag får min kraft, min styrka att fortsätta, att ta tag i problemen, fortsätta kämpa, inte ge upp.
det är nu jag måste gå igenom det jag för tre och ett halft år sedan flydde ifrån.
det är nu, imorgon, dagen efter det som jag måste kämpa och gå den vägen jag måste gå för att komma över smärtan, saknaden, längtan efter dig.
alla dom känslorna som jag trängt bort under så lång tid.

det är tufft, det sliter, det drar, det gör förbannat jävla ont.
men jag är stark och jag vet att jag kommer stå där en dag och vara stolt över mig själv.
precis som jag är så förbannat jävla stolt idag för jag kommit dit jag är.

har livet en mening idag?
på den frågan finns det inga tvivel, det ett enkelt ja det finns allt att leva för.
finns ingenting som kan stoppa mig, dig eller någon annan.

man kan komma hur långt som helst med vilja, att tro på sig själv, att aldrig sluta kämpa.
tro på er själva. uppskatta vardagen, uppskatta dina medmänniksor, kärleken, lyckan.

dethär inlägget kanske vissa tycker är för personligt, för utlämnande, men jag skriver för min egen skull och det är få som får läsa detta.

JAG ÄLSKAR ER!