jag vet, min blogg är bara deppig.

Jag kommer ihåg första gången jag såg dig. Det var sommar, och även fast solen lyste så starkt, så lyste du upp hela min värld. Ditt fina blonda hår, med små lockar längstner. Ditt leende som jag aldrig kan glömma. Ja hela du. Du var det finaste jag hade sett. Jag kommer ihåg när du gick av din moped, en reiju som var så himla fräck då. Jag kommer ihåg ditt första hej. och jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog hårt när du sa hej just till mig? Jag minns allt som igår, vad jag hade för kläder, allt du sa till mig. Jag minns dendär känslan när man bara vet. när jag visste att det var något speciellt med dig.
Jag minns min blyghet framför dig, hur jag så gärna ville, men inte riktigt vågade. Du var äldre, populär och jag visste hur andra pratatde så fint om dig. Jag var bara fjorton år, liten, ointressant. Men vi klickade, vi hittade varann nånstanns bland all osäkerhet. Jag blev kär. så kär. kärlek var inte längre bara ett ord, det var en känsla. en så stark känsla hade jag aldrig kännt förut. Jag minns våran första kyss, den kvällen. den underbara kvällen. jag kan minnas allt fortfarande. kommer ihåg hur du tog min hand, följde mig hela vägen till bussen. la dina händer om min midja, tittade mig djupt i ögonen, och gav mig den bästa kyssen jag fått i mitt liv. det var inte bara en kyss, det var allt jag hade drömt om. Du var min nu, bara min.
Det var höst nu. och det blev den finaste hösten också. jag var så lycklig och kär att jag trodde jag skulle gå sönder.
Det blev vinter och något hände i mig. jag förändrades. men kärleken till blev bara starkare. kanske för stark.
Tankarna på hur det skulle vara utan dig tog över mig. rädslan av att mista dig blev för stor. avensjukan började krypa fram mer och mer. och självklart tog det styk, på mig, men framförallt för dig.
Det blev vår, och både kärleken och rädslan blev allt större.
När sommaren kom trodde jag att mitt liv skulle sluta här och nu om du försvann ur mitt liv.
men hur skulle man visa en människa att man inte älskade någon mer i denna värld.. när man betede sig som att allt redan var slut i förväg.
Hösten kom igen. och denna hösten hade jag gjort allt för att dra tillbaka ett år.
Jag blev sjuk, i något jag blundat för det senaste halvåret, men som mer och mer blivit en verklighet.
jag fick diagnosen aneroxi.
en sjukdom som inte bara förändrade hela mitt liv. utan ochså blev ett avslut på du och jag, vi, oss.


gick igenom min gamla dator och hittade detta som jag skrivit för ett år sedan.
en text som skapade mycket tankar.
en text som fick mig att inse att den största anledningen till att jag inte släpper dig är för att jag känner skuld för allt jag gjorde mot dig.
skuld för att jag blev sjuk.
för att du fick ta den största bördan, för jag fick dig att må dåligt.
min vilja att få visa vem jag är idag för dig är mycket stor. vill visa att jag är en helt annan tjej.
vad jag än känner för dig, vän eller kärlek så är det viktigaste för mig att få bort skulden jag bär på.
hur jag ska göra det vet jag inte. men nästa steg måste gå framåt, inte bakåt.

love, s