Jag har valt ett läsa boken ”Danslärarens återkomst” av Henning Mankell.
Jag gillar att läsa Mankells romaner, speciellt dom han skrivit om Wallander, men även denna var väldigt bra. Det är en kriminalroman med mycket spänning som får en att verkligen fundera. Samtidigt är det en väldigt bra beskrivning av en man med cancer och dennes rädsla för döden. Redan i bokens inledningskapitel förstår man att handlingen till någon del kommer att präglas av nazismen, eftersom man där får följa en bödel som avrättar dödsdömda nazister efter kriget.
Boken handlar om polisen Stefan Lindman från Borås. Han har precis fått reda på att han har cancer i tungan och är väldigt rädd för att dö. Samtidigt i Härjedalen mördas en gammal man brutalt i sitt hem. Denne man var en gammal kollega till Molin och han blir nyfiken på vad som hänt och bestämmer sig för att åka dit och kolla mer. Samtidigt som han är nyfiken är det också en chans för honom att tänka på nåt annat än sin sjukdom. Mordet på Molin är hemskt, han har blivit svårt torterad och dragits runt i huset och lämnat fotspår i form av en tangodans...
Man får lära känna en del personer, bla polisen Guiseppe och andra som bott granne med Molin. När sen ytterligare ett mord inträffar blir det hela ännu mer invecklat. Vad hade Molin för hemligheter egentligen? Det visar sig att nazismen har stor betydelse i detta och mycket gammalt kommer upp till ytan, även för Stefans del. En väldigt spännande jakt på mördaren börjar, eller kanske är det fler än en mördare som går lös?
Boken är väldigt bra skriven och man lever sig lätt in i personernas liv. Omgivningarna är bra och levande beskrivna och det känns ibland som man verkligen är där i Härjedalen och ser allt som händer framför sig. Ytterligare en bra aspekt finns med i boken och det är frågan om hur många nazister det egentligen finns i Sverige och det får en att fundera ordentligt. Citatet i boken på sid 284 speglar detta rätt bra ” vänder man på rätt stenar så väller dom fram”. Det förekommer även en del aspekter om vad som är tillåtet eller inte. Tolererar man att nån mördar en nazist som hämnd mer än en ”vanlig” mördare?. Dessutom har man gjort huvudpersonen Stefan väldigt mänsklig med sin rädsla för ensamheten och döden.
Detta är en bok med många djup och jag tycker att alla borde läsa den.
söndag 13 december 2009
Lyckan kommer, lyckan går.
Plötsligt en morgon vaknade jag av solens starka ljus som lös in genom fönstret och spred sig ut på golvet och över min säng. Tätt intill min kalla nyvakna kropp kunde jag känna hans varma gestalt andas tungt. Det här var en sådan där morgon då jag vaknade med ett stort leende på läpparna och jag riktigt kunde känna lyckan sprudla. Jag var verkligen lyckligast i världen och allt jag ville var att stanna i det ögonblicket för evigt.
Med en tung gäspning känner jag hur Anders börjar sträcka på sig och vakna till.
- ”God morgon älskling” säger jag lite trött och pussar honom på munnen. Ett sömnigt ”god morgon” får jag tillbaka när hans bruna ögon tittar på mig och ler det där underbara leendet jag inte kan motstå. Han pussar mig på kinden och går upp för att ta en dusch. Själv ligger jag kvar en stund i sängen för att försöka hålla kvar den där känslan av lycka.
Efter att ha slumrat till en liten stund vaknar jag av att någon ligger och stirrar på mig.
- ”Du är så söt när du sover” säger han samtidigt som han kammar mitt blonda hår ner för axeln. Jag bara älskar när han gör så.
En snabb kyss hinner jag i alla fall få innan han måste rusa iväg till skolan för att inte komma för sent.
Eftersom jag har sovmorgon kan jag ligga kvar en liten stund efter att Anders har gått men sedan är det även dags för mig att göra mig redo för en ny skoldag.
Väl i skolan kommer Emelie fram till mig med en orolig och ledsen min.
- ”Har det hänt något?” Frågar hon med oro i rösten. Jag tittar lite frågande på henne och undrar vad hon menar. Jag ser på Emelie att det är något som måste ha hänt.
- ”Jo, ehm, jo…” är det enda hon får fram.
- ”Men säg!” utropar jag lite nyfiken tillbaka.
- ”Du vet den där festen som var för två veckor sedan hemma hos Jocke, då när du var i fjällen?” Ja, i alla fall, jag hörde att… jag hörde att han flirtade med Susanna då.”
- ”Va?!” Skriker jag helt vansinnes.
Just då känner jag bara hur arg jag blir och går med hårda arga steg mot Anders skåp som är en bit bort. Jag tänker att är det här sant så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag hittar honom hängandes vid skåpen med ett gäng grabbar han umgås med. Jag drar med honom en bit bort för att kunna prata.
Anders står bara och tittar ner i marken när jag har frågat honom.
- ”Men svara då för helvete!” Ryter jag.
Anders tittar nu för första gången upp från golvet och han vågar faktiskt möta min arga blick. Hans ögon är inte arga, hans så underbart bruna ögon ser nu i stället mycket sorgsna ut. Jag kan till och med se att tårarna är på väg att komma. Då förstår jag att det där med Susanna inte bara hade varit en flirt som Emelie hade sagt.
Jag förstår bara inte att Susanna en av min äldsta och närmaste kompis och min pojkvän… Usch! Jag fullkomligt äcklas av tanken att se dem tillsammans.
Nu är det inte längre lycka och glädje som sprutar, nu är det tårar. Det enda jag tänker just då är att jag måste bort härifrån, bort, så jag springer därifrån.
Jag hör Anders ropa efter mig men jag vänder dövörat till.
Ute har det börjat regna något fruktansvärt men för mig i den stunden känns det bara så himla bra. Som regndropparna faller från himlen faller också mina tårar ner för min blöta kind.
Efter en promenad i spöregnet tar jag mig hemåt igen. Jag lägger mig på sängen men sedan inser jag att täcket och kudden luktar alldeles för mycket Anders för att jag ska kunna ligga kvar. Tårarna och snoret slutar inte rinna och jag hyperventilerar. Säkert ligger det flera ton med smink under ögonen också men det är egentligen inget jag bryr mig om för det är ingen som kan se mig nu.
Det är lustigt tänker jag, hur man ena stunden kan vara lyckligast i världen och hur man sedan kan vara så arg att man skulle kunna döda någon. Jag hulkar och försöker komma tillbaka till verkligheten, försöker få ett slut på floden som forsar ner för mitt ansikte.
Alla böcker i hyllan, alla cd-skivor, blomkrukor åker ner med en smäll i golvet. Ilskan har nu tagit sin plats och jag kastar allt som kommer i min väg.
Nästa morgon vaknar jag på samma sätt som jag hade somna natten innan, full av hat. Kudden är alldeles blöt efter rätt sömnlös natt.
”Hur fan kunde de göra så här mot mig?!” Jag som trodde att Anders älskade mig, för det var i alla fall vad han hade sagt. Jag hatar dem, jag hatar dem, jag hatar dem! Tänker jag. Jag ska fan döda Susanna. Ja, det ska jag!
Tanken som jag precis har tänkt känns väldigt overklig men samtidigt som jag suger lite på den här karamellen känns det både tillfredsställande och skrämmande.
Jag slår ifrån mig den tanken och tar upp min telefon. Där har jag ungefär hundra missade samtal från Anders men också ett SMS från Susanna.
I SMS:et förklarar hon att hon är ledsen för vad som hänt och att om hon kunde skulle hon göra allt ogjort. Hon skriver också att hon gärna skulle vilja träffas och prata om vad som har hänt och reda ut detta. Fan heller!, tänker jag. Jag tänker inte träffa den jävla kossan. Men sedan får jag en idé som en blixt från klar himmelen. Med ett lurigt och nästan kusligt leende på läpparna svarar jag på Susannas SMS.
Tårarna som stadigt fanns där på mina kinder igår finns nu inte längre kvar. Idag är en ny dag och jag har en plan, en plan som skulle få ”Jönssonligan” att häpna och tappa hakan.
En minut känns som en timme, jag börjar ana att tiden står still och stirrar ännu mer på klockan än vad jag gjorde innan. Större delen av dagen går åt till att vänta och vänta och vänta.
Klockan blir äntligen dags och jag tar min gröna ryggsäck och cyklar iväg på min pappas cykel. Jag cyklar ner till stranden och till hopptornet. Det har nu börjat mörkna och höstens blåst visar sig. Träden är alldeles färgglada med orangea, bruna, gula och lite gröna löv. Det är vackert. Jag sätter mig ner högst upp i hopptornet som nu ligger på land eftersom sommaren är slut. Jag tittar ut över havet som är en bit bort. Det är nog för kallt för att bada nu, tänker jag.
- ”Hej” hör jag helt plötsligt bakifrån.
Jag vänder mig om och ser att det är Susanna och hon är i tid som vanligt.
Jag säger inget tillbaka utan tittar bara på henne med tom blick. Jag tror hon ser blicken av hat i mina ögon för hon avböjer snabbt blicken och börjar istället titta på sina skor som skrapar mot den träiga bryggan. Jag hör på rösten att hon är nervös, det var precis så hon lät när vi var tvungna att hålla redovisning för klassen förr när vi var små. Hon var alltid den som helst ville slippa, men tyvärr gick ju inte det alltid.
Susanna börjar förklara vad som hade hänt den där kvällen hos Jocke men hon fångar inte min uppmärksamhet. Jag stänger av och vill verkligen, verkligen inte höra. Jag är i stället fullt koncentrerad på annat håll och jag skiter fullständigt i vad människan har att säga till sitt försvar.
Jag ser att Susanna blir mer och mer nervös av min tystnad. Hennes ögon vill helst undvika att möta mina och hon pillar allt mer hastigt med händerna. Till slut inser hon själv att hon fingrar lite väl mycket och hon tar ner händerna mot sin smala lilla kropps sidor.
Susanna flyttar sig långsamt närmare mig och då reser jag mig hastigt upp. När vi står sådär mitt i mot varandra är jag mycket längre och större än henne. Hon har alltid varit liten och klen medan jag alltid varit lång och tränad. Det jag nu gått och tänkt på i ungefär ett dygn händer plötsligt.
I samma stund som jag kände en lättnad över att jag faktiskt hade vågat göra det jag hade planerat så kom verkligheten ifatt mig. Jag började komma tillbaka och kunde uppfatta både naturens kraft i form av vind och även uppfatta att jag inte hade varit helt ensam på platsen nere vid havet. På höger sida om mig stod det ett gammalt pensionärspar och kollade ut över vyerna. Snabbt förstod jag mig för att det var oklart om någon hade sätt vad jag nyss hade gjort, och om dem skulle känna igen mig igen ifall vi möttes på stadens torg vid ett senare tillfälle? Det började kännas lite obehagligt så jag började med raska steg ta mig hemåt igen. På vägen hem mötte jag ett par som var min mormor och morfars grannar, de var ute med hunden på kvällens sista promenad. I alla hast hejade jag för att sedan nå mitt mål, att komma innanför dörren. Jag kunde höra långt där borta att dem började tissla och tassla, när jag vände mig om förstod jag att det var mig dem pratade om.
Äntligen kom jag hem, i dörren stod mamma som förövrigt är höggravid med tvillingar och allmänt sliten just för tillfället. Hon skyller på graviditeten, men jag tror bara hon är för lat för att duscha. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet, och påsarna under ögonen var allt mer synliga för varje dag som gick. Tänk att man kan bli trött av att bara gå hemma. I samma stund som jag kom in genom dörren möttes jag av hennes späda röst, hon berättade att Anders hade ringt ett antal gånger och att även Susannas mamma hade ringt. Jag greps av panik, och frågade ”Vad sa du till Susannas mamma då? Du sa väl inte att vi var vid havet? Eller, alltså jag menar… vi var ute på en promenad så vi var inte vid havet jag tänkte så att hon inte åkte dit i onödan och letade efter henne”. Mamma kollade oroligt på mig och frågade om något hade hänt, eller varför jag verkade så förvirrad och tankspridd. Jag blev arg och sprang upp på mitt rum. Stereon dunkade på högsta volym och dörren var låst, här inne skulle jag sitta fram till dess att jag är säker på att ingen såg, när jag puttade ner Susanna för hopptornet.
Innan jag somnade låg jag och vred och vände mig i min stora sorg över att jag faktiskt hade tagit ett liv ifrån en stor familj som älskade henne. Tänk att jag är en mördare, en riktig mördare! Vad ska mormor säga? Vad ska mamma säga? Vad ska mina blivande syskon säga? Kommer jag aldrig få något jobb nu? Kommer alla i skolan att hata mig i all framtid? Måste jag flytta? Byta namn, identitet och färga håret svart? Eller nej, svart kan jag ju inte färga det för det är ju en kriminell färg, eller? Det borde ju jag veta, jag är ju en av dom. Mina tankar gjorde mig helt matt, kudden var blöt den kändes som att den var nytvättat, tvättad i tårar fulla av smärta och sorg.
Dagen efter dagen ”D”.
Jag steg upp, mitt huvud kändes tungt och mina ögon syntes nästan inte för mina ögonlock var så svullna. Hela jag såg ut som ett spöke, ett spöke som kunde tala. Mamma ropade att frukosten stod på bordet så jag skyndade mig in på toan och spolade ansiktet med kallt vatten och fick bort den värsta svullnaden. Jag visste att jag inte skulle kunna visa mig för mamma utan att hon skulle förstå att jag hade gråtit mig till sömns dagen innan, så jag skippade frukosten och gick direkt till skolan istället.
Väl i skolan så var allt som vanligt, ingen märkte att det hade hänt något. Vi skojade och hade jätteroligt precis som vanligt. Det verkade inte ens som att någon hade märkt att Susanna inte var där. Som sagt så var allt som vanligt, Anders följde efter mig i hopp om att jag ville prata med honom och han hade lagt ett brev i mitt skåp. Jag vägrade öppna brevet, han ska inte få mig tillbaka, i alla fall inte nu på ett tag. När han väl kom ifatt mig så började han som vanligt krysta, stonka och stöna. Jag frågade honom om det var något nytt han hade att berätta, kanske en historia om hur bra hon var, eller att hon var mycket bättre än mig? Eller var det kanske så att han fått en könssjukdom, men var osäker på om det var från henne han fått den eller om det var från någon annan som han också varit otrogen mot mig med? Ååå jag blev bara mer och mer arg ju längre tid han stod där tyst som en mus. Plötsligt säger han något jag inte väntat mig, jag blev kall och vände på klacken. Jag visste innerst inne att jag inte skulle lyssna på honom, han är ju ett stort svin, ett äckel och en….kåtbock! I ren frustration över att han lyckas få mig att lyssna så spottade jag honom på skorna och gick sedan där ifrån.
På vägen hem från skolan körde en polisbil förbi mig, först från ena hållet och sedan från andra. Det är nu exakt 29 dagar sedan jag puttade Susanna. Tidningarna skrev artikel på artikel, på konsum såg man lappar där numret hem till Susannas föräldrar stod så att man kunde kontakta dem ifall någon sätt till henne. Överallt blev jag påmind om att det var mitt fel, att hela samhället var upp och ner. När jag kom hem och skulle gå upp på rummet hörde jag att en bil körde in på uppfarten. Bildörrarna stängdes och jag hörde bestämda steg upp mot dörren, det plingade. Jag låtsades först att jag inte var hemma, men efter tio minuter insåg jag att dem måste förstått att det faktiskt var någon hemma. Jag sprang ner, på trappan stod två beväpnade poliser. Mina ben började skaka, jag svettades och jag lovar att dom såg på mig, att jag var en mördare. Den kvinnliga polisen pressenterade sig som Ylva och vi skakade hand. Bakom Ylva stod en stor manlig polis, han såg jättebestämd ut hans namn var Bengt. Bengt sa jag och fnissade till, vilket gulligt namn. Han spände ögonen i mig och sa ”Jag tror inte det är läge att fnissa här, kan vi komma in?”. I all hast sa jag att inga som jag inte känner fick komma in i huset ifall inte mamma var hemma. Ylva sa vänligt ”I detta fallet är hon nog glad om du faktiskt lyder order, från oss”. Jag öppnade dörren in till vår nyrenoverade matsal. Jag frågade om dem ville ha fika, dem ruskade på huvudena. Men jag kände på mig att dem visst ville ha fika så jag sprang ut i köket och blandade till apelsinsaft och tog med mig Susannas favoritkaka in, morotskaka. Ylva började prata med mig, med väldigt lugn ton. Hon förklarade att dem åkte runt och besökte Susannas alla närstående för att intervjua inför kommande utredning kring mordet. ”Är hon död? Utbrast jag” Oj, visste ni inte det sa Bengt? ”Nej det hade jag ingen aning om, men hur dog hon då? Vet ni vem som är gärningsmannen? Hur långt straff kommer den skyldige att få?”. Bengt avbröt mig mitt uppe i mitt hav av frågor, och svarade lugnt, ”Det får vi se, när domen är avslutad”. Jag tittade ner i bordet och lyssnade ihärdigt på dem. Ibland nickade jag för att visa att jag lyssnade. När dem skulle gå skakade jag hand med dem och sa ”jag lovar, det var inte jag som puttade ner henne från hopptornet nere vid havet”. Ylva kollade på Bengt med undrande blick, Bengt mötte hennes blick och vände sig om mot mig och frågade ”Hur vet du att hon blivit puttad ner från ett hopptorn? Det sa vi aldrig något om”. Jag började stortjuta och bad dem åka. Ylva sträckte på sig och sa bestämt, ”det är nog bäst att du följer med oss till stationen min unga dam”. Motvilligt slängde jag på mig jackan och gick med dem ut till bilen.
Mina tankar var så många och så intensiva att det skapades ett kaos i huvudet på mig. Vad hade jag gjort, hur kunde jag? Vilket riktning skulle mitt liv nu ta? Skulle jag bli dömd för livet och aldrig kunna uppnå alla dom drömmarna jag har? Jag visste inte vad som väntade mig när jag satt där i polisbilen bredvid den kvinnliga polisen Ylva. Dom skulle föra mig till polisstationen som låg tre mil bort. Jag hade aldrig trott att tre mil kunde kännas som en evighet. Samtidigt som jag inte ville att dom skulle vara slut, jag ville inte komma fram. Kanske var detta den sista stunden som jag fortfarande skulle ha lite hopp kvar inför min framtid. Den manliga polisen Bengt svängde vänster och öppnade sedan ett garage med ett kort, dörrarna öppnades och vi körde ner. Jag tittade mig omkring och såg polisbilar överallt. Ylva tog tag i min arm och sa att vi var framme nu. Hon öppnade bildörren och drog med mig ur bilen. Bengt och Ylva gick på var sin sida av mig och följde mig genom en lång korridor, väggarna var målade i en grå färg, golven var vita, det var kallt. Vi kom fram till en dörr där Ylva sa att jag skulle få bo i tills rättegången skulle äga rum. 376 stod det på dörren, min cell sa dom. Dom öppnade dörren och jag fick se mitt nya hem. Det var inte särskilt hemtrevligt, det fanns ingenting mer än en säng som var lika hård som golvet, en liten toalett med dusch ovanför, ett litet skrivbord med en lampa på fanns det också. Detta var mitt rum, så högst opersonligt och hemskt det bara kunde bli. Jag saknade redan mitt rum hemma, mitt mysiga rum med lila fondväggar. Ylva och Bengt gick och sa att vi nog inte skulle ses igen. Dom sa att jag skulle ta hand om mig, hur jag nu skulle kunna göra det.
Tystnaden tog hårt på mig, det fanns all tid och utrymme för alla tankar. Mitt huvud exploderade och jag låg bara och skrek, jag tror det är detta man kallar för panikångest. Jag visste att detta bara var början på något som skulle bli ännu hemskare. Många nätter var precis likadana. Dagarna var lite lättare. Jag kunde sysselsätta mig med tidningar, böcker och sitta i mitt fönster och titta ut, jag kunde inte se mycket för det var ett stort galler över fönstret. Varje dag fick jag vara ute på den inhägnade gården en halvtimme. Det hade nu gått 13 dagar sedan jag kom hit. Jag har varit på fyra förhör, fast jag har inte sagt så mycket.
Mamma och pappa har varit här och hälsat på, jag har bett dom att inte göra det längre.. det blir för jobbigt! Dom hade tagit med sig ett brev en av gångerna, ett brev från Anders. Jag önskar jag inte hade läst det fast jag hade inget att förlora. Han skrev att det aldrig hade varit något mellan han och Susanna. Dom hade bara pratat om en överraskning dom skulle göra på min födelsedag. Ångesten har tagit ett ännu hårdare grepp om mig sen dagen jag läste brevet, jag har nu insett att både Anders och Susanna sagt detta till mig sedan innan, det var bara jag som valde att inte lyssna.
Den stora dagen närmar sig. Dagen då rättegången ska hållas, då hela min framtid kommer bestämmas.
Ingen vet vad som kommer hända. Jag vet bara att jag kommer stå för vad jag har gjort och ta mitt straff. Det finns inte en chans att jag skulle kunna leva med mig själv om jag skulle slippa undan.
Man måste leva med sina misstag... även om det betyder att jag får leva här, detta är mitt liv nu och jag får leva det på det sättet jag har gjort mig förtjänt av.
Med en tung gäspning känner jag hur Anders börjar sträcka på sig och vakna till.
- ”God morgon älskling” säger jag lite trött och pussar honom på munnen. Ett sömnigt ”god morgon” får jag tillbaka när hans bruna ögon tittar på mig och ler det där underbara leendet jag inte kan motstå. Han pussar mig på kinden och går upp för att ta en dusch. Själv ligger jag kvar en stund i sängen för att försöka hålla kvar den där känslan av lycka.
Efter att ha slumrat till en liten stund vaknar jag av att någon ligger och stirrar på mig.
- ”Du är så söt när du sover” säger han samtidigt som han kammar mitt blonda hår ner för axeln. Jag bara älskar när han gör så.
En snabb kyss hinner jag i alla fall få innan han måste rusa iväg till skolan för att inte komma för sent.
Eftersom jag har sovmorgon kan jag ligga kvar en liten stund efter att Anders har gått men sedan är det även dags för mig att göra mig redo för en ny skoldag.
Väl i skolan kommer Emelie fram till mig med en orolig och ledsen min.
- ”Har det hänt något?” Frågar hon med oro i rösten. Jag tittar lite frågande på henne och undrar vad hon menar. Jag ser på Emelie att det är något som måste ha hänt.
- ”Jo, ehm, jo…” är det enda hon får fram.
- ”Men säg!” utropar jag lite nyfiken tillbaka.
- ”Du vet den där festen som var för två veckor sedan hemma hos Jocke, då när du var i fjällen?” Ja, i alla fall, jag hörde att… jag hörde att han flirtade med Susanna då.”
- ”Va?!” Skriker jag helt vansinnes.
Just då känner jag bara hur arg jag blir och går med hårda arga steg mot Anders skåp som är en bit bort. Jag tänker att är det här sant så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag hittar honom hängandes vid skåpen med ett gäng grabbar han umgås med. Jag drar med honom en bit bort för att kunna prata.
Anders står bara och tittar ner i marken när jag har frågat honom.
- ”Men svara då för helvete!” Ryter jag.
Anders tittar nu för första gången upp från golvet och han vågar faktiskt möta min arga blick. Hans ögon är inte arga, hans så underbart bruna ögon ser nu i stället mycket sorgsna ut. Jag kan till och med se att tårarna är på väg att komma. Då förstår jag att det där med Susanna inte bara hade varit en flirt som Emelie hade sagt.
Jag förstår bara inte att Susanna en av min äldsta och närmaste kompis och min pojkvän… Usch! Jag fullkomligt äcklas av tanken att se dem tillsammans.
Nu är det inte längre lycka och glädje som sprutar, nu är det tårar. Det enda jag tänker just då är att jag måste bort härifrån, bort, så jag springer därifrån.
Jag hör Anders ropa efter mig men jag vänder dövörat till.
Ute har det börjat regna något fruktansvärt men för mig i den stunden känns det bara så himla bra. Som regndropparna faller från himlen faller också mina tårar ner för min blöta kind.
Efter en promenad i spöregnet tar jag mig hemåt igen. Jag lägger mig på sängen men sedan inser jag att täcket och kudden luktar alldeles för mycket Anders för att jag ska kunna ligga kvar. Tårarna och snoret slutar inte rinna och jag hyperventilerar. Säkert ligger det flera ton med smink under ögonen också men det är egentligen inget jag bryr mig om för det är ingen som kan se mig nu.
Det är lustigt tänker jag, hur man ena stunden kan vara lyckligast i världen och hur man sedan kan vara så arg att man skulle kunna döda någon. Jag hulkar och försöker komma tillbaka till verkligheten, försöker få ett slut på floden som forsar ner för mitt ansikte.
Alla böcker i hyllan, alla cd-skivor, blomkrukor åker ner med en smäll i golvet. Ilskan har nu tagit sin plats och jag kastar allt som kommer i min väg.
Nästa morgon vaknar jag på samma sätt som jag hade somna natten innan, full av hat. Kudden är alldeles blöt efter rätt sömnlös natt.
”Hur fan kunde de göra så här mot mig?!” Jag som trodde att Anders älskade mig, för det var i alla fall vad han hade sagt. Jag hatar dem, jag hatar dem, jag hatar dem! Tänker jag. Jag ska fan döda Susanna. Ja, det ska jag!
Tanken som jag precis har tänkt känns väldigt overklig men samtidigt som jag suger lite på den här karamellen känns det både tillfredsställande och skrämmande.
Jag slår ifrån mig den tanken och tar upp min telefon. Där har jag ungefär hundra missade samtal från Anders men också ett SMS från Susanna.
I SMS:et förklarar hon att hon är ledsen för vad som hänt och att om hon kunde skulle hon göra allt ogjort. Hon skriver också att hon gärna skulle vilja träffas och prata om vad som har hänt och reda ut detta. Fan heller!, tänker jag. Jag tänker inte träffa den jävla kossan. Men sedan får jag en idé som en blixt från klar himmelen. Med ett lurigt och nästan kusligt leende på läpparna svarar jag på Susannas SMS.
Tårarna som stadigt fanns där på mina kinder igår finns nu inte längre kvar. Idag är en ny dag och jag har en plan, en plan som skulle få ”Jönssonligan” att häpna och tappa hakan.
En minut känns som en timme, jag börjar ana att tiden står still och stirrar ännu mer på klockan än vad jag gjorde innan. Större delen av dagen går åt till att vänta och vänta och vänta.
Klockan blir äntligen dags och jag tar min gröna ryggsäck och cyklar iväg på min pappas cykel. Jag cyklar ner till stranden och till hopptornet. Det har nu börjat mörkna och höstens blåst visar sig. Träden är alldeles färgglada med orangea, bruna, gula och lite gröna löv. Det är vackert. Jag sätter mig ner högst upp i hopptornet som nu ligger på land eftersom sommaren är slut. Jag tittar ut över havet som är en bit bort. Det är nog för kallt för att bada nu, tänker jag.
- ”Hej” hör jag helt plötsligt bakifrån.
Jag vänder mig om och ser att det är Susanna och hon är i tid som vanligt.
Jag säger inget tillbaka utan tittar bara på henne med tom blick. Jag tror hon ser blicken av hat i mina ögon för hon avböjer snabbt blicken och börjar istället titta på sina skor som skrapar mot den träiga bryggan. Jag hör på rösten att hon är nervös, det var precis så hon lät när vi var tvungna att hålla redovisning för klassen förr när vi var små. Hon var alltid den som helst ville slippa, men tyvärr gick ju inte det alltid.
Susanna börjar förklara vad som hade hänt den där kvällen hos Jocke men hon fångar inte min uppmärksamhet. Jag stänger av och vill verkligen, verkligen inte höra. Jag är i stället fullt koncentrerad på annat håll och jag skiter fullständigt i vad människan har att säga till sitt försvar.
Jag ser att Susanna blir mer och mer nervös av min tystnad. Hennes ögon vill helst undvika att möta mina och hon pillar allt mer hastigt med händerna. Till slut inser hon själv att hon fingrar lite väl mycket och hon tar ner händerna mot sin smala lilla kropps sidor.
Susanna flyttar sig långsamt närmare mig och då reser jag mig hastigt upp. När vi står sådär mitt i mot varandra är jag mycket längre och större än henne. Hon har alltid varit liten och klen medan jag alltid varit lång och tränad. Det jag nu gått och tänkt på i ungefär ett dygn händer plötsligt.
I samma stund som jag kände en lättnad över att jag faktiskt hade vågat göra det jag hade planerat så kom verkligheten ifatt mig. Jag började komma tillbaka och kunde uppfatta både naturens kraft i form av vind och även uppfatta att jag inte hade varit helt ensam på platsen nere vid havet. På höger sida om mig stod det ett gammalt pensionärspar och kollade ut över vyerna. Snabbt förstod jag mig för att det var oklart om någon hade sätt vad jag nyss hade gjort, och om dem skulle känna igen mig igen ifall vi möttes på stadens torg vid ett senare tillfälle? Det började kännas lite obehagligt så jag började med raska steg ta mig hemåt igen. På vägen hem mötte jag ett par som var min mormor och morfars grannar, de var ute med hunden på kvällens sista promenad. I alla hast hejade jag för att sedan nå mitt mål, att komma innanför dörren. Jag kunde höra långt där borta att dem började tissla och tassla, när jag vände mig om förstod jag att det var mig dem pratade om.
Äntligen kom jag hem, i dörren stod mamma som förövrigt är höggravid med tvillingar och allmänt sliten just för tillfället. Hon skyller på graviditeten, men jag tror bara hon är för lat för att duscha. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet, och påsarna under ögonen var allt mer synliga för varje dag som gick. Tänk att man kan bli trött av att bara gå hemma. I samma stund som jag kom in genom dörren möttes jag av hennes späda röst, hon berättade att Anders hade ringt ett antal gånger och att även Susannas mamma hade ringt. Jag greps av panik, och frågade ”Vad sa du till Susannas mamma då? Du sa väl inte att vi var vid havet? Eller, alltså jag menar… vi var ute på en promenad så vi var inte vid havet jag tänkte så att hon inte åkte dit i onödan och letade efter henne”. Mamma kollade oroligt på mig och frågade om något hade hänt, eller varför jag verkade så förvirrad och tankspridd. Jag blev arg och sprang upp på mitt rum. Stereon dunkade på högsta volym och dörren var låst, här inne skulle jag sitta fram till dess att jag är säker på att ingen såg, när jag puttade ner Susanna för hopptornet.
Innan jag somnade låg jag och vred och vände mig i min stora sorg över att jag faktiskt hade tagit ett liv ifrån en stor familj som älskade henne. Tänk att jag är en mördare, en riktig mördare! Vad ska mormor säga? Vad ska mamma säga? Vad ska mina blivande syskon säga? Kommer jag aldrig få något jobb nu? Kommer alla i skolan att hata mig i all framtid? Måste jag flytta? Byta namn, identitet och färga håret svart? Eller nej, svart kan jag ju inte färga det för det är ju en kriminell färg, eller? Det borde ju jag veta, jag är ju en av dom. Mina tankar gjorde mig helt matt, kudden var blöt den kändes som att den var nytvättat, tvättad i tårar fulla av smärta och sorg.
Dagen efter dagen ”D”.
Jag steg upp, mitt huvud kändes tungt och mina ögon syntes nästan inte för mina ögonlock var så svullna. Hela jag såg ut som ett spöke, ett spöke som kunde tala. Mamma ropade att frukosten stod på bordet så jag skyndade mig in på toan och spolade ansiktet med kallt vatten och fick bort den värsta svullnaden. Jag visste att jag inte skulle kunna visa mig för mamma utan att hon skulle förstå att jag hade gråtit mig till sömns dagen innan, så jag skippade frukosten och gick direkt till skolan istället.
Väl i skolan så var allt som vanligt, ingen märkte att det hade hänt något. Vi skojade och hade jätteroligt precis som vanligt. Det verkade inte ens som att någon hade märkt att Susanna inte var där. Som sagt så var allt som vanligt, Anders följde efter mig i hopp om att jag ville prata med honom och han hade lagt ett brev i mitt skåp. Jag vägrade öppna brevet, han ska inte få mig tillbaka, i alla fall inte nu på ett tag. När han väl kom ifatt mig så började han som vanligt krysta, stonka och stöna. Jag frågade honom om det var något nytt han hade att berätta, kanske en historia om hur bra hon var, eller att hon var mycket bättre än mig? Eller var det kanske så att han fått en könssjukdom, men var osäker på om det var från henne han fått den eller om det var från någon annan som han också varit otrogen mot mig med? Ååå jag blev bara mer och mer arg ju längre tid han stod där tyst som en mus. Plötsligt säger han något jag inte väntat mig, jag blev kall och vände på klacken. Jag visste innerst inne att jag inte skulle lyssna på honom, han är ju ett stort svin, ett äckel och en….kåtbock! I ren frustration över att han lyckas få mig att lyssna så spottade jag honom på skorna och gick sedan där ifrån.
På vägen hem från skolan körde en polisbil förbi mig, först från ena hållet och sedan från andra. Det är nu exakt 29 dagar sedan jag puttade Susanna. Tidningarna skrev artikel på artikel, på konsum såg man lappar där numret hem till Susannas föräldrar stod så att man kunde kontakta dem ifall någon sätt till henne. Överallt blev jag påmind om att det var mitt fel, att hela samhället var upp och ner. När jag kom hem och skulle gå upp på rummet hörde jag att en bil körde in på uppfarten. Bildörrarna stängdes och jag hörde bestämda steg upp mot dörren, det plingade. Jag låtsades först att jag inte var hemma, men efter tio minuter insåg jag att dem måste förstått att det faktiskt var någon hemma. Jag sprang ner, på trappan stod två beväpnade poliser. Mina ben började skaka, jag svettades och jag lovar att dom såg på mig, att jag var en mördare. Den kvinnliga polisen pressenterade sig som Ylva och vi skakade hand. Bakom Ylva stod en stor manlig polis, han såg jättebestämd ut hans namn var Bengt. Bengt sa jag och fnissade till, vilket gulligt namn. Han spände ögonen i mig och sa ”Jag tror inte det är läge att fnissa här, kan vi komma in?”. I all hast sa jag att inga som jag inte känner fick komma in i huset ifall inte mamma var hemma. Ylva sa vänligt ”I detta fallet är hon nog glad om du faktiskt lyder order, från oss”. Jag öppnade dörren in till vår nyrenoverade matsal. Jag frågade om dem ville ha fika, dem ruskade på huvudena. Men jag kände på mig att dem visst ville ha fika så jag sprang ut i köket och blandade till apelsinsaft och tog med mig Susannas favoritkaka in, morotskaka. Ylva började prata med mig, med väldigt lugn ton. Hon förklarade att dem åkte runt och besökte Susannas alla närstående för att intervjua inför kommande utredning kring mordet. ”Är hon död? Utbrast jag” Oj, visste ni inte det sa Bengt? ”Nej det hade jag ingen aning om, men hur dog hon då? Vet ni vem som är gärningsmannen? Hur långt straff kommer den skyldige att få?”. Bengt avbröt mig mitt uppe i mitt hav av frågor, och svarade lugnt, ”Det får vi se, när domen är avslutad”. Jag tittade ner i bordet och lyssnade ihärdigt på dem. Ibland nickade jag för att visa att jag lyssnade. När dem skulle gå skakade jag hand med dem och sa ”jag lovar, det var inte jag som puttade ner henne från hopptornet nere vid havet”. Ylva kollade på Bengt med undrande blick, Bengt mötte hennes blick och vände sig om mot mig och frågade ”Hur vet du att hon blivit puttad ner från ett hopptorn? Det sa vi aldrig något om”. Jag började stortjuta och bad dem åka. Ylva sträckte på sig och sa bestämt, ”det är nog bäst att du följer med oss till stationen min unga dam”. Motvilligt slängde jag på mig jackan och gick med dem ut till bilen.
Mina tankar var så många och så intensiva att det skapades ett kaos i huvudet på mig. Vad hade jag gjort, hur kunde jag? Vilket riktning skulle mitt liv nu ta? Skulle jag bli dömd för livet och aldrig kunna uppnå alla dom drömmarna jag har? Jag visste inte vad som väntade mig när jag satt där i polisbilen bredvid den kvinnliga polisen Ylva. Dom skulle föra mig till polisstationen som låg tre mil bort. Jag hade aldrig trott att tre mil kunde kännas som en evighet. Samtidigt som jag inte ville att dom skulle vara slut, jag ville inte komma fram. Kanske var detta den sista stunden som jag fortfarande skulle ha lite hopp kvar inför min framtid. Den manliga polisen Bengt svängde vänster och öppnade sedan ett garage med ett kort, dörrarna öppnades och vi körde ner. Jag tittade mig omkring och såg polisbilar överallt. Ylva tog tag i min arm och sa att vi var framme nu. Hon öppnade bildörren och drog med mig ur bilen. Bengt och Ylva gick på var sin sida av mig och följde mig genom en lång korridor, väggarna var målade i en grå färg, golven var vita, det var kallt. Vi kom fram till en dörr där Ylva sa att jag skulle få bo i tills rättegången skulle äga rum. 376 stod det på dörren, min cell sa dom. Dom öppnade dörren och jag fick se mitt nya hem. Det var inte särskilt hemtrevligt, det fanns ingenting mer än en säng som var lika hård som golvet, en liten toalett med dusch ovanför, ett litet skrivbord med en lampa på fanns det också. Detta var mitt rum, så högst opersonligt och hemskt det bara kunde bli. Jag saknade redan mitt rum hemma, mitt mysiga rum med lila fondväggar. Ylva och Bengt gick och sa att vi nog inte skulle ses igen. Dom sa att jag skulle ta hand om mig, hur jag nu skulle kunna göra det.
Tystnaden tog hårt på mig, det fanns all tid och utrymme för alla tankar. Mitt huvud exploderade och jag låg bara och skrek, jag tror det är detta man kallar för panikångest. Jag visste att detta bara var början på något som skulle bli ännu hemskare. Många nätter var precis likadana. Dagarna var lite lättare. Jag kunde sysselsätta mig med tidningar, böcker och sitta i mitt fönster och titta ut, jag kunde inte se mycket för det var ett stort galler över fönstret. Varje dag fick jag vara ute på den inhägnade gården en halvtimme. Det hade nu gått 13 dagar sedan jag kom hit. Jag har varit på fyra förhör, fast jag har inte sagt så mycket.
Mamma och pappa har varit här och hälsat på, jag har bett dom att inte göra det längre.. det blir för jobbigt! Dom hade tagit med sig ett brev en av gångerna, ett brev från Anders. Jag önskar jag inte hade läst det fast jag hade inget att förlora. Han skrev att det aldrig hade varit något mellan han och Susanna. Dom hade bara pratat om en överraskning dom skulle göra på min födelsedag. Ångesten har tagit ett ännu hårdare grepp om mig sen dagen jag läste brevet, jag har nu insett att både Anders och Susanna sagt detta till mig sedan innan, det var bara jag som valde att inte lyssna.
Den stora dagen närmar sig. Dagen då rättegången ska hållas, då hela min framtid kommer bestämmas.
Ingen vet vad som kommer hända. Jag vet bara att jag kommer stå för vad jag har gjort och ta mitt straff. Det finns inte en chans att jag skulle kunna leva med mig själv om jag skulle slippa undan.
Man måste leva med sina misstag... även om det betyder att jag får leva här, detta är mitt liv nu och jag får leva det på det sättet jag har gjort mig förtjänt av.
söndag 6 december 2009
Nobelpriset.
”Dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.”. skriver Alfred Nobel.
Hans ord borde vara det som man ska gå efter när man delar ut Nobelpriset, vilket dom kanske också gör, det är upp till varje människa att skapa sin egen uppfattning. Det är en självklarhet att man kan i fråga sätta om hur vida man delar ut priset till den som gjort "mänskligheten störst nytta". Jag uppfattar det som att man ofta ger priset till dom lite "finare" författarna, och mycket ofta också till någon som skrivit en vuxenbok. Jag har inte stor kunskap eller tankar kring detta pris men man kan knappast missa att priset finns, varje år hör man namn på någon som vunnit nobelpriset, och jag kan aldrig minnas att jag kan känna igen någon av namnen sedan innan. Så frågan är varför dom inte kan dela ut priset till lite mer kända författare. Så som jag uppfattar det så ska priset gå till den som har givit människor mest, hur kommer det sig då att aldrig Astrid Lindgren, eller J.K Rowling fått priset? Två oerhört duktiga författare som har nått ut till miljontals människor, dom har berört och hjälpt människor världen över på många sätt, borde inte det vara precis det som nobelpriset går ut på?
Detta kan vara en av anledningarna till att nobelpriset är dom omdiskuterat. En annan bidragande faktor kan vara att det handlar om väldigt höga prispengar när man vinner ett nobelpris, närmare 10 miljoner kronor. Gör dessa pengar att priset är så stort och eftersträvande? Eller handlar det inte alls om pengar utan bara om prestige? Jag tror det finns olika grupper, för många som vinner ett nobelpris handlar det bara om prestige, att få ett erkännande och bekräftelse på att man har åstadkommit något bra, medans för andra det mer handlar om pengarna. Jag har en delad uppfattning om detta pris, jag tycker det är ett fantastiskt pris på det sättet att människor får belöning och uppmärksamhet för det dom har kämpat med, det är absolut en bra sak. Sedan ifrågasätter jag varför det ska handla om så mycket pengar? Det är ett fint pris som det är, och det borde räcka.
Hans ord borde vara det som man ska gå efter när man delar ut Nobelpriset, vilket dom kanske också gör, det är upp till varje människa att skapa sin egen uppfattning. Det är en självklarhet att man kan i fråga sätta om hur vida man delar ut priset till den som gjort "mänskligheten störst nytta". Jag uppfattar det som att man ofta ger priset till dom lite "finare" författarna, och mycket ofta också till någon som skrivit en vuxenbok. Jag har inte stor kunskap eller tankar kring detta pris men man kan knappast missa att priset finns, varje år hör man namn på någon som vunnit nobelpriset, och jag kan aldrig minnas att jag kan känna igen någon av namnen sedan innan. Så frågan är varför dom inte kan dela ut priset till lite mer kända författare. Så som jag uppfattar det så ska priset gå till den som har givit människor mest, hur kommer det sig då att aldrig Astrid Lindgren, eller J.K Rowling fått priset? Två oerhört duktiga författare som har nått ut till miljontals människor, dom har berört och hjälpt människor världen över på många sätt, borde inte det vara precis det som nobelpriset går ut på?
Detta kan vara en av anledningarna till att nobelpriset är dom omdiskuterat. En annan bidragande faktor kan vara att det handlar om väldigt höga prispengar när man vinner ett nobelpris, närmare 10 miljoner kronor. Gör dessa pengar att priset är så stort och eftersträvande? Eller handlar det inte alls om pengar utan bara om prestige? Jag tror det finns olika grupper, för många som vinner ett nobelpris handlar det bara om prestige, att få ett erkännande och bekräftelse på att man har åstadkommit något bra, medans för andra det mer handlar om pengarna. Jag har en delad uppfattning om detta pris, jag tycker det är ett fantastiskt pris på det sättet att människor får belöning och uppmärksamhet för det dom har kämpat med, det är absolut en bra sak. Sedan ifrågasätter jag varför det ska handla om så mycket pengar? Det är ett fint pris som det är, och det borde räcka.
sometimes all you need is one.
Av att ta bara titta på rubriken "Du går icke ensam" förstår man att dikten handlar om ensamhet. Författaren vill få fram att man ska se det som finns i sitt liv, man ska se den människan som finns där. Jag uppfattar stjärnorna som en metafor för människor, och även om du bara har en stjärna i ditt liv så kan det räcka, för den person kan förändra hela din värld. En enda person kan vara allt du behöver, en person kan göra att du känner att du inte behöver något annat för ibland är allt du behöver just en person. Uppskatta och tro på denna människa, lyssna se och var inte blind för kärleken. För i dom allra mest sorgsnaste dagarna finns det en person som ser dig, som finns där. Öppna dina ögon och förstå att det inte spelar någon roll om du har hundra eller en vän. Har du hittat en person som förstår dig så håll kvar för livet, det är det finaste man kan uppleva, och det är en stor anledning till att man aldrig ska tro att man är ensam.
"At this moment,there are 6,470,818,671 people in the world. Some are running scared. Some are coming home. Some tell lies to make it through the day. Others are just now facing the truth.Some are evil men, at war with good. Some are good, struggling with evil. 6 billion people in the world, 6 billion souls. And sometimes all you need is one."
En text som kommer från tv serien One Tree Hill.
"At this moment,there are 6,470,818,671 people in the world. Some are running scared. Some are coming home. Some tell lies to make it through the day. Others are just now facing the truth.Some are evil men, at war with good. Some are good, struggling with evil. 6 billion people in the world, 6 billion souls. And sometimes all you need is one."
En text som kommer från tv serien One Tree Hill.
söndag 29 november 2009
Hård Storm.
En klass 2 varning är utfärdad över Skåne, vilket innebär fara för allmänheten. Det är ett djupt lågtryck med kraftiga vindar enligt SMHI som alltså varnar för att det kan bli störningar på flera håll till följd av detta.
Flera olyckor har redan inträffat. På E6 utanför Lomma blåste taket av på en lastbil och 2 personer fick föras till sjukhus. I västra hamnen i Malmö rasade en byggnadställning över några bilar och platsen stängdes av eftersom det fanns ytterligare en ställning som hotade rasa. Detta gillades inte av bilägarna som ville hämta sina bilar, men enligt Göran Nilsson, stabsbefäl vid räddningstationen i Hyllie var rasrisken för stor. Han fick rätt när ytterligare en byggnadställning rasade rakt över bilarna. Under kvällen påbörjades röjningsarbetet.
All tågtrafik på Västkustbanan ligger nere, eftersom träd blåst omkull. Enligt Banverkets pressjour vet man ännu inte när trafiken kan släppas på igen. Även Öresundsbron är avstängd efter en olycka men där väntas trafiken komma igång igen vid 21-tiden i kväll säger Jesper Skjönnermand, informatör på Öresundsbron, till TT.
De hårda vindarna ledde även till många strömavbrott och enligt elbolaget Eon är så många som 4 000 hushåll utan ström i skåne. Både vägverket och Banverket har kallat in extra personal för att göra allt för att hålla trafiken öppen.
http://sydsvenskan.se/sverige/article567791/Stormen-har-natt-Skane.html?refp=567981
Flera olyckor har redan inträffat. På E6 utanför Lomma blåste taket av på en lastbil och 2 personer fick föras till sjukhus. I västra hamnen i Malmö rasade en byggnadställning över några bilar och platsen stängdes av eftersom det fanns ytterligare en ställning som hotade rasa. Detta gillades inte av bilägarna som ville hämta sina bilar, men enligt Göran Nilsson, stabsbefäl vid räddningstationen i Hyllie var rasrisken för stor. Han fick rätt när ytterligare en byggnadställning rasade rakt över bilarna. Under kvällen påbörjades röjningsarbetet.
All tågtrafik på Västkustbanan ligger nere, eftersom träd blåst omkull. Enligt Banverkets pressjour vet man ännu inte när trafiken kan släppas på igen. Även Öresundsbron är avstängd efter en olycka men där väntas trafiken komma igång igen vid 21-tiden i kväll säger Jesper Skjönnermand, informatör på Öresundsbron, till TT.
De hårda vindarna ledde även till många strömavbrott och enligt elbolaget Eon är så många som 4 000 hushåll utan ström i skåne. Både vägverket och Banverket har kallat in extra personal för att göra allt för att hålla trafiken öppen.
http://sydsvenskan.se/sverige/article567791/Stormen-har-natt-Skane.html?refp=567981
Mankell, Henning.
Jag har läst boken "Danslärarens återkomst" och under bokens gång har jag hittat några citat som jag fastnade för, citat som fick en att stanna upp och tänkta en extra tanke och fundera kring vad man egentligen menar med citatet.
"Frågan är vem som bjuder upp en död man till dans"
Det första självklara är att en död man inte kan dansa, det andra är att mördaren har dragit han runt i en dans.
"Döden går inte att fånga in, åtminstone inte din egna"
Man kan aldrig själv förstå hur det känns att vara nära döden förens man är där.
"Om jag överlever det här lovar jag mig själv att alltid vakta min tunga"
Ett humoristiskt sätt att se på hans tungcancer.
"Han försöker se det som ligger gömt under stenarna"
Jag tyckte detta var ett bra uttryck för att kunna se mellan raderna, rota fram sånt som inte syns, men som ändå är väldigt viktigt.
tisdag 17 november 2009
Fortsättning.
I samma stund som jag kände en lättnad över att jag faktiskt hade vågat göra det jag hade planerat så kom verkligheten ifatt mig. Jag började komma tillbaka och kunde uppfatta både naturens kraft i form av vind och även uppfatta att jag inte hade varit helt ensam på platsen nere vid havet. På höger sida om mig stod det ett gammalt pensionärspar och kollade ut över vyerna. Snabbt förstod jag mig för att det var oklart om någon hade sätt vad jag nyss hade gjort, och om dem skulle känna igen mig igen ifall vi möttes på stadens torg vid ett senare tillfälle? Det började kännas lite obehagligt så jag började med raska steg ta mig hemåt igen. På vägen hem mötte jag ett par som var min mormor och morfars grannar, de var ute med hunden på kvällens sista promenad. I alla hast hejade jag för att sedan nå mitt mål, att komma innanför dörren. Jag kunde höra långt där borta att dem började tissla och tassla, när jag vände mig om förstod jag att det var mig dem pratade om.
Äntligen kom jag hem, i dörren stod mamma som förövrigt är höggravid med tvillingar och allmänt sliten just för tillfället. Hon skyller på graviditeten, men jag tror bara hon är för lat för att duscha. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet, och påsarna under ögonen var allt mer synliga för varje dag som gick. Tänk att man kan bli trött av att bara gå hemma. I samma stund som jag kom in genom dörren möttes jag av hennes späda röst, hon berättade att Anders hade ringt ett antal gånger och att även Susannas mamma hade ringt. Jag greps av panik, och frågade ”Vad sa du till Susannas mamma då? Du sa väl inte att vi var vid havet? Eller, alltså jag menar… vi var ute på en promenad så vi var inte vid havet jag tänkte så att hon inte åkte dit i onödan och letade efter henne”. Mamma kollade oroligt på mig och frågade om något hade hänt, eller varför jag verkade så förvirrad och tankspridd. Jag blev arg och sprang upp på mitt rum. Stereon dunkade på högsta volym och dörren var låst, här inne skulle jag sitta fram till dess att jag är säker på att ingen såg, när jag puttade ner Susanna för hopptornet.
Innan jag somnade låg jag och vred och vände mig i min stora sorg över att jag faktiskt hade tagit ett liv ifrån en stor familj som älskade henne. Tänk att jag är en mördare, en riktig mördare! Vad ska mormor säga? Vad ska mamma säga? Vad ska mina blivande syskon säga? Kommer jag aldrig få något jobb nu? Kommer alla i skolan att hata mig i all framtid? Måste jag flytta? Byta namn, identitet och färga håret svart? Eller nej, svart kan jag ju inte färga det för det är ju en kriminell färg, eller? Det borde ju jag veta, jag är ju en av dom. Mina tankar gjorde mig helt matt, kudden var blöt den kändes som att den var nytvättat, tvättad i tårar fulla av smärta och sorg.
Dagen efter dagen ”D”.
Jag steg upp, mitt huvud kändes tungt och mina ögon syntes nästan inte för mina ögonlock var så svullna. Hela jag såg ut som ett spöke, ett spöke som kunde tala. Mamma ropade att frukosten stod på bordet så jag skyndade mig in på toan och spolade ansiktet med kallt vatten och fick bort den värsta svullnaden. Jag visste att jag inte skulle kunna visa mig för mamma utan att hon skulle förstå att jag hade gråtit mig till sömns dagen innan, så jag skippade frukosten och gick direkt till skolan istället.
Väl i skolan så var allt som vanligt, ingen märkte att det hade hänt något. Vi skojade och hade jätteroligt precis som vanligt. Det verkade inte ens som att någon hade märkt att Susanna inte var där. Som sagt så var allt som vanligt, Andreas följde efter mig i hopp om att jag ville prata med honom och han hade lagt ett brev i mitt skåp. Jag vägrade öppna brevet, han ska inte få mig tillbaka, i alla fall inte nu på ett tag. När han väl kom ifatt mig så började han som vanligt krysta, stonka och stöna. Jag frågade honom om det var något nytt han hade att berätta, kanske en historia om hur bra hon var, eller att hon var mycket bättre än mig? Eller var det kanske så att han fått en könssjukdom, men var osäker på om det var från henne han fått den eller om det var från någon annan som han också varit otrogen mot mig med? Ååå jag blev bara mer och mer arg ju längre tid han stod där tyst som en mus. Plötsligt säger han något jag inte väntat mig, jag blev kall och vände på klacken. Jag visste innerst inne att jag inte skulle lyssna på honom, han är ju ett stort svin, ett äckel och en….kåtbock! I ren frustration över att han lyckas få mig att lyssna så spottade jag honom på skorna och gick sedan där ifrån.
På vägen hem från skolan körde en polisbil förbi mig, först från ena hållet och sedan från andra. Det är nu exakt 29 dagar sedan jag puttade Susanna. Tidningarna skrev artikel på artikel, på konsum såg man lappar där numret hem till Susannas föräldrar stod så att man kunde kontakta dem ifall någon sätt till henne. Överallt blev jag påmind om att det var mitt fel, att hela samhället var upp och ner. När jag kom hem och skulle gå upp på rummet hörde jag att en bil körde in på uppfarten. Bildörrarna stängdes och jag hörde bestämda steg upp mot dörren, det plingade. Jag låtsades först att jag inte var hemma, men efter tio minuter insåg jag att dem måste förstått att det faktiskt var någon hemma. Jag sprang ner, på trappan stod två beväpnade poliser. Mina ben började skaka, jag svettades och jag lovar att dom såg på mig, att jag var en mördare. Den kvinnliga polisen pressenterade sig som Ylva och vi skakade hand. Bakom Ylva stod en stor manlig polis, han såg jättebestämd ut hans namn var Bengt. Bengt sa jag och fnissade till, vilket gulligt namn. Han spände ögonen i mig och sa ”Jag tror inte det är läge att fnissa här, kan vi komma in?”. I all hast sa jag att inga som jag inte känner fick komma in i huset ifall inte mamma var hemma. Ylva sa vänligt ”I detta fallet är hon nog glad om du faktiskt lyder order, från oss”. Jag öppnade dörren in till vår nyrenoverade matsal. Jag frågade om dem ville ha fika, dem ruskade på huvudena. Men jag kände på mig att dem visst ville ha fika så jag sprang ut i köket och blandade till apelsinsaft och tog med mig Susannas favoritkaka in, morotskaka. Ylva började prata med mig, med väldigt lugn ton. Hon förklarade att dem åkte runt och besökte Susannas alla närstående för att intervjua inför kommande utredning kring mordet. ”Är hon död? Utbrast jag” Oj, visste ni inte det sa Bengt? ”Nej det hade jag ingen aning om, men hur dog hon då? Vet ni vem som är gärningsmannen? Hur långt straff kommer den skyldige att få?”. Bengt avbröt mig mitt uppe i mitt hav av frågor, och svarade lugnt, ”Det får vi se, när domen är avslutad”. Jag tittade ner i bordet och lyssnade ihärdigt på dem. Ibland nickade jag för att visa att jag lyssnade. När dem skulle gå skakade jag hand med dem och sa ”jag lovar, det var inte jag som puttade ner henne från hopptornet nere vid havet”. Ylva kollade på Bengt med undrande blick, Bengt mötte hennes blick och vände sig om mot mig och frågade ”Hur vet du att hon blivit puttad ner från ett hopptorn? Det sa vi aldrig något om”. Jag började stortjuta och bad dem åka. Ylva sträckte på sig och sa bestämt, ”det är nog bäst att du följer med oss till stationen min unga dam”. Motvilligt slängde jag på mig jackan och gick med dem ut till bilen.
Äntligen kom jag hem, i dörren stod mamma som förövrigt är höggravid med tvillingar och allmänt sliten just för tillfället. Hon skyller på graviditeten, men jag tror bara hon är för lat för att duscha. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet, och påsarna under ögonen var allt mer synliga för varje dag som gick. Tänk att man kan bli trött av att bara gå hemma. I samma stund som jag kom in genom dörren möttes jag av hennes späda röst, hon berättade att Anders hade ringt ett antal gånger och att även Susannas mamma hade ringt. Jag greps av panik, och frågade ”Vad sa du till Susannas mamma då? Du sa väl inte att vi var vid havet? Eller, alltså jag menar… vi var ute på en promenad så vi var inte vid havet jag tänkte så att hon inte åkte dit i onödan och letade efter henne”. Mamma kollade oroligt på mig och frågade om något hade hänt, eller varför jag verkade så förvirrad och tankspridd. Jag blev arg och sprang upp på mitt rum. Stereon dunkade på högsta volym och dörren var låst, här inne skulle jag sitta fram till dess att jag är säker på att ingen såg, när jag puttade ner Susanna för hopptornet.
Innan jag somnade låg jag och vred och vände mig i min stora sorg över att jag faktiskt hade tagit ett liv ifrån en stor familj som älskade henne. Tänk att jag är en mördare, en riktig mördare! Vad ska mormor säga? Vad ska mamma säga? Vad ska mina blivande syskon säga? Kommer jag aldrig få något jobb nu? Kommer alla i skolan att hata mig i all framtid? Måste jag flytta? Byta namn, identitet och färga håret svart? Eller nej, svart kan jag ju inte färga det för det är ju en kriminell färg, eller? Det borde ju jag veta, jag är ju en av dom. Mina tankar gjorde mig helt matt, kudden var blöt den kändes som att den var nytvättat, tvättad i tårar fulla av smärta och sorg.
Dagen efter dagen ”D”.
Jag steg upp, mitt huvud kändes tungt och mina ögon syntes nästan inte för mina ögonlock var så svullna. Hela jag såg ut som ett spöke, ett spöke som kunde tala. Mamma ropade att frukosten stod på bordet så jag skyndade mig in på toan och spolade ansiktet med kallt vatten och fick bort den värsta svullnaden. Jag visste att jag inte skulle kunna visa mig för mamma utan att hon skulle förstå att jag hade gråtit mig till sömns dagen innan, så jag skippade frukosten och gick direkt till skolan istället.
Väl i skolan så var allt som vanligt, ingen märkte att det hade hänt något. Vi skojade och hade jätteroligt precis som vanligt. Det verkade inte ens som att någon hade märkt att Susanna inte var där. Som sagt så var allt som vanligt, Andreas följde efter mig i hopp om att jag ville prata med honom och han hade lagt ett brev i mitt skåp. Jag vägrade öppna brevet, han ska inte få mig tillbaka, i alla fall inte nu på ett tag. När han väl kom ifatt mig så började han som vanligt krysta, stonka och stöna. Jag frågade honom om det var något nytt han hade att berätta, kanske en historia om hur bra hon var, eller att hon var mycket bättre än mig? Eller var det kanske så att han fått en könssjukdom, men var osäker på om det var från henne han fått den eller om det var från någon annan som han också varit otrogen mot mig med? Ååå jag blev bara mer och mer arg ju längre tid han stod där tyst som en mus. Plötsligt säger han något jag inte väntat mig, jag blev kall och vände på klacken. Jag visste innerst inne att jag inte skulle lyssna på honom, han är ju ett stort svin, ett äckel och en….kåtbock! I ren frustration över att han lyckas få mig att lyssna så spottade jag honom på skorna och gick sedan där ifrån.
På vägen hem från skolan körde en polisbil förbi mig, först från ena hållet och sedan från andra. Det är nu exakt 29 dagar sedan jag puttade Susanna. Tidningarna skrev artikel på artikel, på konsum såg man lappar där numret hem till Susannas föräldrar stod så att man kunde kontakta dem ifall någon sätt till henne. Överallt blev jag påmind om att det var mitt fel, att hela samhället var upp och ner. När jag kom hem och skulle gå upp på rummet hörde jag att en bil körde in på uppfarten. Bildörrarna stängdes och jag hörde bestämda steg upp mot dörren, det plingade. Jag låtsades först att jag inte var hemma, men efter tio minuter insåg jag att dem måste förstått att det faktiskt var någon hemma. Jag sprang ner, på trappan stod två beväpnade poliser. Mina ben började skaka, jag svettades och jag lovar att dom såg på mig, att jag var en mördare. Den kvinnliga polisen pressenterade sig som Ylva och vi skakade hand. Bakom Ylva stod en stor manlig polis, han såg jättebestämd ut hans namn var Bengt. Bengt sa jag och fnissade till, vilket gulligt namn. Han spände ögonen i mig och sa ”Jag tror inte det är läge att fnissa här, kan vi komma in?”. I all hast sa jag att inga som jag inte känner fick komma in i huset ifall inte mamma var hemma. Ylva sa vänligt ”I detta fallet är hon nog glad om du faktiskt lyder order, från oss”. Jag öppnade dörren in till vår nyrenoverade matsal. Jag frågade om dem ville ha fika, dem ruskade på huvudena. Men jag kände på mig att dem visst ville ha fika så jag sprang ut i köket och blandade till apelsinsaft och tog med mig Susannas favoritkaka in, morotskaka. Ylva började prata med mig, med väldigt lugn ton. Hon förklarade att dem åkte runt och besökte Susannas alla närstående för att intervjua inför kommande utredning kring mordet. ”Är hon död? Utbrast jag” Oj, visste ni inte det sa Bengt? ”Nej det hade jag ingen aning om, men hur dog hon då? Vet ni vem som är gärningsmannen? Hur långt straff kommer den skyldige att få?”. Bengt avbröt mig mitt uppe i mitt hav av frågor, och svarade lugnt, ”Det får vi se, när domen är avslutad”. Jag tittade ner i bordet och lyssnade ihärdigt på dem. Ibland nickade jag för att visa att jag lyssnade. När dem skulle gå skakade jag hand med dem och sa ”jag lovar, det var inte jag som puttade ner henne från hopptornet nere vid havet”. Ylva kollade på Bengt med undrande blick, Bengt mötte hennes blick och vände sig om mot mig och frågade ”Hur vet du att hon blivit puttad ner från ett hopptorn? Det sa vi aldrig något om”. Jag började stortjuta och bad dem åka. Ylva sträckte på sig och sa bestämt, ”det är nog bäst att du följer med oss till stationen min unga dam”. Motvilligt slängde jag på mig jackan och gick med dem ut till bilen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
