Can someone release me?

jag tycker om dig. jag gör verkligen det. (eller det är iallafall det jag vill göra) jag vill så gärna att det ska kännas som jag svävar på moln, att allt är underbart och att jag är kär på riktigt.

och visst, vissa stunder känns det så. när du pussar mig i pannan, leker med mitt hår. säger dom finaste sakerna man kan tänka sig. du gör mig glad. gladare än jag vart på länge.

men, (och jag hatar detta ordet just nu) det är inte som det var med dig, o. det är inte den känslan att man bara vet. man bara vet att jag kommer älska dig hela mitt liv. 

jag var fjorton år, rätt omogen. mitt uppe i tonåren. men allt detdär spelar ingen roll, jag har insett det nu. och jag vet att äkta kärlek till en annan människa inte hänger på hur gammal man är.. jag kommer alltid älska dig på någotvis. och du kommer finnas med mig föralltid.

jag jämför allt med dig, hur jag kände då, hur vi hade det. ja precis allt.

för med dig var det som en saga. och jag kan inte glömma. 

JAG VILL GLÖMMA DIG, kanske mer än något annat.

jag måste gå vidare.. och jag måste göra det nu. tre år, tre år har gått, och vissa dagar känns saknaden efter dig större än någonsin.

det känns som jag aldrig kommer kunna älska någon på det sättet igen.

hur får man någonsin bort den delen i mig som alltid hoppas på att det ska vi bli igen? 

jag blir snart galen...

jag har ju träffat världens underbaraste kille nu. och jag kan fan inte låta dig förstöra det.

men vad gör man när allt med dig känns rätt? och allt annat fel?

en lördagsnatt svåra sanning.