en måndag som är upppochner.

finns så mycket känslor, tankar, förhoppningar, besvikelser just nu.
vet inte riktigt vart jag ska börja.
idag åkte jag ner och skulle säga hejdå till s.
jag överdriver inte när jag säger att det var väldigt väldigt jobbigt.
hjärtat slog hårt och tårarna var inte långt borta..
ville aldrig släppa taget. alla minnen, alla stunder spelades upp i huvudet, alla skratt, alla pussar.
frågan om hur fan vi hamnat här tog upp dom flesta tankarna.
två lite trasiga hjärtan som bara vill hitta tillbaka dit vi var.
men det känns som det inte räcker att man vill. det krävs mer.
och jag tror inte vi har det, tror inte vi har kraften, förtroendet, känslorna för att det ska funka.
du sa jag ringer dig. vi hörs av.
visst, vi hörs säkert av om ett tag. men det kändes ändå som ett avslut på något jag faktiskt tror skulle kunna blitt underbart om vi verkligen hade kämpat!
det är klart det känns, klart det gör ont att släppa något man egentligen inte vill.
men vissa saker i livet måste man låta gå, man måste släppa det, och man måste gå vidare.
när jag vände mig om, stängde din dörr, fick jag en känsla som var väldigt märklig.
från att stå där och känt smärta i hela hjärtat, till att känna mig fri. känna att han inte längre styr mig, han bestämmer inte längre om jag ska må bra eller dåligt.
för det är dit vi kom, och för tre år sedan lovade jag mig själv att aldrig hamna där igen.
ska aldrig låta någon styra så mycket över mitt liv igen.
jag tycker om dig otroligt mycket steffen, men det är som det är.
och jag hoppas och tror att jag kommer hitta en väldigt bra vän i dig någon dag.

Love s