9 december 2008.

vet inte vad som händer.
ensamheten börjar krypa sig på, börjar ta över mig.
längtan efter kärlek, lycka, hopp är obeskrivlig.
känns som jag ältar detta, som det enda jag skriver om..
men jag kan inte hitta någon lösning, någon mening.
en sa, var glad att du har har känt en sådan passion för en annan människa.
var glad att du upplevt riktig kärlek, det är inte alla som får.

då var jag glad, då var jag världens lyckligaste.
men nu, är jag bara arg, frustrerad, ledsen.
arg för att jag träffade dig från början, frustrerad över att jag inte kan glömma dig.
och ledsen för jag känner mig ensam.

eller är jag arg för jag träffade dig?
egentligen inte, för den känslan jag hade med dig, den ofattbara lycka jag kände då.
det kommer jag minnas för livet, och det kommer alltid finnas med mig.
men jag är samtidigt arg, för om jag inte hade träffat dig hade jag inte haft det som jag har det nu.
jag undrar vad meningen med kärlek är?
vad är meningen när man redan träffat den som gör en lycklig. den som gör en hel.
vart ska jag leta? vart ska jag hitta någon som är som du?

okej, det finns en minimal chans att det kan bli du och jag igen..
men jag vet innerst inne att det inte kommer bli så. jag vet att det skulle vara för bra för att vara sant.
jag vet att sånt händer inte mig.
titta på din förra flickvän. kanske världens vackraste.
hur skulle jag kunna ersätta det?
en osäker, blekfet gulhårig tjej som jag?

jag hatar detta, och jag hatar migsjälv för att jag inte kan glömma.
fyra jävla år. hur många till ska det gå innan du inte är den jag älskar längre.
vill helst bara att du ska sluta existera i mina tankar.

ännu en sömlös natt framför mig. detta tar alldeles för mycket krafter.
önskar jag bara kunde glömma allt.