01.32

just nu är jag så deppig, nere, ledsen, arg, ensam, rädd, liten.
jag vill bara att någon ska säga till mig att det ordnar sig. att allt kommer bli bra.
men vem ska göra det? finns det någon som kan få mig att känna mig trygg längre?
hela oktober, och nästan hela november var det dina armar runt om mig som fick känna mig trygg.
och hur ensam jag än kände mig så fick du mig att känna att allt kommer bli bra.
ena dagen vill jag aldrig mer träffa dig, andra dagen saknar jag dig så jag kan gå sönder.
ena dagen är det o som är den jag vill ha mest av allt i hela världen.
andra dagen är det s, som jag saknar mer än allt.
jag vet inte vad jag är? vad som händer, vad jag håller på med?
jag orkar ingenting längre, jag är alltid trött, hittar aldrig någon motivation, hittar aldrig någon mening.
skolan går åt helvete och snart dras väl studiebidrag eller så får jag hoppa av.
jag vet, jag måste skärpa mig, men jag orkar inte!!!!!!!
jag kan inte. jag vill bara lägga mig under täcket.
men inte mår jag bättre av det.
låter som det bara är att jag inte kan få den jag vill ha som gör att jag mår dåligt.
men så är det inte.
det är så mycket mer, så mycket som ligger där och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort det, komma över det.
helst vill jag bara skrika rakt ut, gråta tills det inte finns några tårar kvar.
men det krävs mer än så.
det är konstigt att det finns så mycket problem i mitt liv när jag känner mig ensam.
då känns det som det inte finns någon mening för jag kommer ändå aldrig få ordning på mitt liv.
men när jag känner kärlek från någon, när jag känner att någon tycker om mig, när någon håller om mig, någon pussar mig i pannan och säger hur söt jag är.
när någon ger mig närhet helt enkelt.
då förvinner alla problem, allting kommer lösa sig, allting ordnar sig tillslut.
hur kan en människa vara så desperat över att få kärlek och bekräftelse?

jag har dom finaste vännerna, finaste familjen som jag verkligen älskar och uppskattar.
men jag behöver mer, jag vet det låter själviskt och som jag inte är glad för det jag har, men tro mig jag är så sjukt glad över att jag har dom. hade det inte varit för er så hade jag inte ens levt idag.
men jag har inte haft någon person som hållt min hand, pussat mig, stärkt mig, älskat mig på över tre år.
det jag hade med dig, steffen det var underbart, men det rasade alldeles för fort.
men jag fick känna på känslan igen, hur det är att känna kärlek igen.
och jag älskade det! jag vill känna så jämt.
nu är det ännu svårare att gå tillbaka till det livet där det inte finns någon.

jag vill älska någon som älskar mig tillbaka.
jag vill kunna säga att du är min.

jävligt deppigt känns allt just nu!