ena dagen är jag lycklig som aldrig förr. kan skratta och fnissa åt det mesta. ställa mig och dansa och bara njuter. dagar som dom känns det som mitt liv innehåller allt, fin familj, dom bästa vännerna man kan tänka sig. jag går den linjen jag vill, på en bra skola. och det finns en väldigt fin kille som gör mig galet glad!
sen nästa dag känns allt bara jävligt jobbigt. skolan ser jag aldrig något slut på, vännerna känns långt borta och kärleken känns som ett rent skämt! allt med mig är tjockt och fult, och jag borde gå ner minst 10 kg. egentligen hatar jag att säga så, för det är inte jag, jag ska vara smartare än så efter dessa åren. men den hårda och hemska sanningen är att det inte går många minuter på en dag som jag inte tänker på det. tittar på alla andra och önskar att jag också hade så smala ben. syns min dubbelhacka nu?! du har vart sjuk i flera år sandra, och du är tjockare än alla andra!!
jag blir helt psykiskt utmattad av alla tankar.
hur fan ska jag någonsin bli av med dom? och visst, hade jag blitt smalare så kanske jag hade blivit mer nöjd med hur jag ser ut. eller? nej för jag vet hur lätt det är att ramla dit igen.
och jag blir rädd för mig själv när jag tänker på hur lite som krävs för alla dessa åren jag kämpat för ska vara förlorade. så därför håller jag i, jag kämpar imot allt jag bara kan.
för jag har lovat mig själv och mina nära att aldrig mer, att aldrig någonsin vara levande död igen.
ni kanske märker vad jag har för dag idag?
men jag är så otroligt jävla tacksam för allt andra gjort för mig, och mitt eget kämpande, för inte ens den värsta dagen idag är lika dålig som den bästa dagen jag hade för två år sedan.
detta är ingeting jag brukar säga, jag tror inte jag pratat med någon om detta sen jag var i mora. är det bra eller dåligt? jag vet inte..
ibland vill jag bara skrika rakt ut om hur jävla ont det gör.. men samtidigt är det skönt att låtsas som ingenting, och bara förtränga sanningen.
en vän sa: it´s all i your head darling.
och kanske det är så. för om jag ska tänka bortom alla idiotiska tankar så tror jag dom som älskar mig är stolta över mig. för innerst inne, vet jag att jag är det.
ett deppigt inlägg, jag vet, men ibland måste det få vara så.
jag lär mig mer och mer att älska livet, men vissa dagar är fortfarande mörka.
but i never give up, never.
love!
2 kommentarer:
jag älskar dig nu, jag älskade dig igår, jag kommer älska dig imorgon och för all framtid.
det du har gjort för mig är det ingen i hela världen som kunde göra bättre. vad som än händer så vet jag att jag en dag kommer sitta med mina barn eller barnbarn och berätta om den där fantastiskt, underbara sandra som fick mig att må bra igen, som räddade livet på mig och dom kommer sitta och bara gapa och önska att dom också någon gång i sina liv träffar någon som dig.
du är min stjärna, den som lyser starkast av alla <3
Du är en stor förebild och en ledande ängel för oss som fortfarande kämpar sandra.
För mig är du ett levande bevis på att det faktiskt går att ta sig ur skiten. Jag vet vart du har vart och jag ser dig idag. Så otroligt stakr människa du har blivit, det är tack vare sådana personer som dig, som Jag fortfarande kämpar på! <3
Skicka en kommentar