The Hardest Part of All

Ligger här och kan verkligen inte sova, saknar någon. saknar dig. så hittar jag bilder på dig, och mitt hjärta slår tusen gånger fortare. Jag minns allt med dig som igår.. jag vill egentligen bara glömma. men det känns ändå så rätt med dig? Jag tänker på dig jämt och ständigt. hur ska jag få ur dig ur mina tankar? jag vet inte hur många gånger jag har slått ditt nummer och sen aldrig vågat ringa ändå.. men jag måste väl? eller? ska jag slå det nummret, låta tonerna gå fram och bara säga som det är.. låta dig veta hur jäävla mycket jag saknar dig! eller ska man bara låta det vara? antagligen finns det ingen chans för oss. men jag måste ändå vara helt helt säker på det. annars kommer jag alltid tänka "tänk om?"

men ni kan ju vara vänner, sa någon? men jag vet inte. kan man vara vän med någon som man egentligen vill vara så mycket mer med? det känns som det bara skulle göra mer ont.

Varför säger man jag kommer älska dig förevigt om det inte är så. kommer aldrig glömma dom orden du sa till mig. men här är vi idag? nästan ingen kontakt, jag vet inte mycket om dig idag, nästan ingenting. Hur kan en person stå en närmast hjärtat, veta precis allt om en. och sen bara försvinna? jag hatar det.
people always leave känns rätt passande just nu.

jag har vart utan dig länge nu. men det är fortfarande en bit som fattas, något som aldrig kommit tillbaka, hur glad jag än varit. hur fint mitt liv än kan vara så fattas något.
och jag vet att det är du.

och jag hatar att säga det, men du är "the one".